Dans l'oeil de la tempête

För tillfället så sitter jag i mitt rum och lyssnar på vinden. Dagen började med sol och 13 grader. Jag lämnade paraplyet hemma. Dagen slutade med träning i ösregn och full storm. Jag har fortfarande lera lite överallt. Det är detta som kallas normandiskt väder... Annars hade en av våra lärare en rätt så intressant teori; det regnar bara två gånger om året i Normandie. Men både gångerna varar i sex månader. Toppen.

I helgen spelades det match mot seriens jumbo. Vi spelade uselt och förlorade. Till vårt försvar så var i stort sätt hela backlinjen nya på sina positioner. Nummer 10, nummer 13 (jag) och nummer 15. Detta underlättade inte saker. Jag tycker att man borde inse att jag inte ska spela center redan när jag hade svåra problem med att komma i matchtröjan som numera är klarblå. Vi ser ut som smurfar. Eller Schtroumpfs som de heter på franska.

På fredag så bär det av för uttagningsläger till franska u20-landslaget. Jag är en av 33 tjejer uttagna. Rätt så häftigt med tanke på att jag är svensk. Men när man står med på en lista på franska rugbyförbundets hemsida så känns det som att allt arbete jag har lagt ner på rugbyn var värt det. (http://www.ffr.fr/index.php/ffr/historique/2010/france_feminine_moins_de_20_ans)

La bombe

(bild från www.l'express.fr)

I söndags var det en mycket speciell dag (nej, jag pratar inte om alla hjärtansdag), dags för desarmeringen av bomben som hittades på campus! Alla var mycket exalterade (läs irriterade), särskilt de 20 000 människor som tvingades att lämna sina bostäder mellan kl 9-13.45 (skulle egentligen vara till kl 17, men det gick snabbare än väntat). Jag själv befann mig på behörigt avstånd i Hermanville vid kusten hos en kompis och missade allt. Tydligen så missade jag dock inte så mycket. Desarmeringen tog bara några timmar och inget sprängdes (så tyvärr så står alla universitetsbyggnader som ser ut som ett sovjetiskt arbetsklassområde kvar...).

Lektionerna på universitetet är för tillfället mycket sega och med en överambitiös ryska i klassen som ber alla lärare att de ska ge oss mer läxor (ursäkta, skaffa dig ett liv) och ett uselt schema så är entusiasmen inte på en särskilt hög nivå. Igår hade vi lektion med komamannen som förutom att diskutera pornografi och kyssa en ghaniansk tjej på kinden satte ett personbästa genom att säga "ça va?" 75 gånger på en 90-minuterslektion.

För övrigt så inser jag hur svårt det kommer bli att lämna Frankrike (när det nu blir dags). Idag gick jag en halvtimmes omväg för att köpa mitt favoritbröd på mitt favoritboulangerie. Ica-baguetter, släng er i väggen!

Var är mina skridskor?

Caen har denna vecka åter igen stannat upp totalt och väntat på domedagen. Det har alltså

snöat. I onsdags på träningen spelade vi i en mysig liten snöstorm och under de två timmarna vi tränade så kom det i alla fall ett par centimeter snö. I torsdags morgon var det 15 centimeter och t

ram var inte ens att tänka på. Vintervädret i sig är dock ganska trevligt. Sol, ett par plusgrader och helt vindstilla. Hur ofta händer det här? I torsdags var det kaos och jag såg minst fem bilar som hade halkat avvägen, in i refuger eller lyktstolpar, etc bara på väg till min lektion. Idag så har det mesta smält bort och nu har vi bara någon centimeter. Tyvärr så vet de inte riktigt hur man saltar eller sandar trottoarerna så om man ska gå någonstanns gäller det att gå i spårvagnsspåret eller på vägen. Inte undra på att man hör ambulanssirener hela tiden.

Mitt residence förra gången det snöade, innan jul

Igår fick jag ett överraskande men roligt besked: jag är uttagen till de sista nationella uttagningslägret till franska u20 landslaget. Ganska kul med tanke på att jag inte kan bli uttagen för att jag är svensk. Uttagningslägret hålls i Marcoussis på ett stort rugbycenter där alla franska landslagen brukar ha sina landslagsläger. Häftigt!

Jag var på apoteket idag och fick lära mig att nässpray är receptbelagt i Frankrike. Ursäkta? Jag förstår inte riktigt poängen..

I morgon väntas nästa domedag då bomben ska sprängas....jag menar desarmeras. Jag kommer befinna mig hos en kompis som bor lite längre bort från det avspärrade området än mig. Känns lite säkrare så...

Följande bilder är ifrån helgen i Vichy tagna under uppvärmningen. Tyvärr så började det ösregna precis när vi började spela så det finns inga bilder från matcherna. Men med tanke på att jag hade blödde näsblod konstant efter min första tackling så kanske det var tur det. Jag är nummer 8 med tejpade ben. (Till mitt försvar: 1. våra matchtröjor var ett pojklagsställ. Min tröja räckte mig till knäna och då var jag med min 174 cm längst i vårt lag. Vår kratsare drunknade i sin tröja... 2. Ja, jag vet att etiketten på mina shorts syns, men om jag inte snurrar upp dem två varv så räcker de till knäna och gör det betydligt svårare att springa.)

Ny vecka

Det snöar. Jag tycker att det kan sluta. Däremot har jag blivit väderguru nummer 1. Har gissat rätt tre dagar i rad nu. Amerikanerna tror att det är för att jag är svensk. Jag tror det är för att jag har tur.

Helgen i Vichy var fantastisk. Jag pratade, tänkte och drömde på franska. Helt underbart. Mindre underbart var att jag smällde näsan under min andra tackling under första matchen och blödde näsblod två dagar i rad. Men rugby är rugby. Lite elakt är det dock att vara så nära ett välorganiserat rikt rugbyförbund och veta att fastän jag jobbar dubbelt så hårt som mina franska lagkompisar aldrig kommer att ha samma möjligheter.

Jag är nu inne på min tredje dag med vanliga lektioner. Det kan nog bli helt okej förutom att vi har historiens sämsta schema. Och eftersom det här är Frankrike så är det ingenting att göra åt det. Men lektionerna är intressanta. Vi har detta året en prof. som låg i koma delar av förra terminen och blev hämtad av ambulansen under våran sluttenta. Ni vet hur vissa människor är galna på ett ofarligt humoristiskt sätt? Så är inte fallet med Prof. P. Jag och Ellen ska dock börja slå vad om hur många gånger han säger "ca va?" under en lektion. Vi kom upp i 34 igår och då räknade vi ändå inte de första 20 minuterna.

Vi lärde oss häromdagen att rätten till strejk står inskriven i konstitutionen. Jag tycker detta är sjukt komiskt. På tal om humor så har vi kommit fram till att fransk humor är att desarmera en bomb på alla hjärtansdag. Vi fick idag ett mail där de uppmanade alla som bor på campus 1 att lämna området innan kl 9. Klockan 17 ska arbetet vara klart. De uppmanade också de som bor i studentrum att lämna fönsterna öppna men att stänga fönsterluckorna för att det "minskar glassplittret vid explosion". Jag är mycket nyfiken på hur de har räknat ut att man måste säkra just 800m runt bomben med tanke på att jag bor 900 meter därifrån. Jag vill förmodligen inte veta...

Tidsoptimist? Jag?

Ibland blir saker och ting inte riktigt som planerade. Då jag åker till Vichy för att spela U20 turnering i morgon så var min ursprungliga tanke att träna, äta, tvätta, packa och hinna ut en sväng på O'Donnel's innan sovdags. På något konstigt sätt lyckades jag bli kvar på en självförsvarskurs, kom hem 90 minuter senare än planerat och fick ge upp planerna om utgång redan där. Men vad gör det när man hittar ett gäng ghanianska kompisar som lär mig dansa till gospel i tvättstugan? Sedan gick torktumlaren på fransk tid, dvs den började räkna ner från 10 minuter och var fortfarande kvar på 10 minuter en halvtimme senare. Resultatet är att jag nu sitter och vänta på att min tvätt som jag har hängt upp över hela rummet ska torka. Ibland får jag inte riktigt till det.

Idag åt jag för övrigt en fantastisk baguette för att fira att orienteringsveckan är över och att riktiga lektioner börjar på måndag. Rent teoretiskt i alla fall. Schemat lär väl komma på söndag kväll (hallå, planering någon?).

Annars har jag hittat min kameraladdare och kan nu ta

nya bilder. Inte för att Caen har förändrats drastiskt. Men jag återkommer nästa söndag med bilder på bombruinerna.

Min franska rugbylicens.

Uppdatering på skadefronten: min fotknöl är nu bara 1,5x normal storlek och har gått från att vara blå till grön. Efter en snabbkurs i tejpning kan jag numera tejpa armbågar (Océanes skada) och Océane fötter, och vi har nu med oss en plastkasse med tejp. Klungspelare någon?

À plus tard

Så vet du att du är i Normandie..

Idag fick jag ett mail av universitetet som meddelade att de hade hittat en amerikansk 500-kilos bomb från andra världskriget i marken där de nu ska bygga ett språkcenter på campus. De meddelade också att de skulle desarmera och förflytta bomben nästa söndag, alla hjärtans dag, och att regelverket då kräver att ett område på 800 meters radie från bomben måste evakueras. Detta innebär alla studentboende på campus 1 och en stor del av centrala Caen, tusentals personer. Jag klarar mig precis men funderar allvarligt på att ta en tur till Herouville. Bara för att vara på den säkra sidan...

Karta över avspärrning. Jag bor på Cité U Lebisey, precis utanför markeringen längst upp till höger

Semaine d'orientation,

Av olika anledningar har den senaste veckan inte varit som önskad, men jag är nu en hel del erfarenhet rikare. Under träningen förra onsdagen lyckades mitt ben fastna under två andra tjejer och knäckte till både i foten och knät. Mysigt värre, men efter ett par minuter kunde jag linka runt och konstatera att det inte var så farligt. På torsdagen blev det besök hos klubbens sjukgymnast som konstaterade att det inte var allvarligt men att det inte skulle bli någon match för mig på söndagen och att besök hos doktorn var nödvändigt då som han uttryckte sig "din fot är blå och dubbelt så stor som den andra, det är inte normalt". Inte? Jag följde i alla fall med tjejerna ner till Baskien och Bayonne där vi gjorde en skitmatch, förlorade med 23-0 och två av våra ordinarie spelare slet av korsbanden och blir borta i 6 månader. Det var för övrigt den femte och sjätte korsbandsskadan i klubben sen i våras. Det kommer att bli svårt att ta sig till semifinal i år....

Nu är jag halvvägs igenom vår orientationsvecka (4 dagar då vi bara har lektioner mellan 8.30 och 12.30 och inte gör speciellt mycket) och har insett två saker: 1) att ha lektioner är oerhört tröttsamt 2) vår litteraturlärare kan vara den tråkigaste människan i Caen. Dessutom ser han ut som en förhistorisk människa. Jag ägnar tiden åt att försöka komma in i rugbytänk till helgen. På fredag bär det av till Vichy för en u20-turnering där jag spelar för sektor Grand Ouest. Jag taggar för fullt.

För övrigt så börjar jag nu vänja mig vid livet i Caen och franskan lite för väl:

*När brandlarmet tjöt idag och jag såg en kille som gick ut från sitt rum för att kolla vad som stod på undrade jag om han inte hade något bättre för sig

*Jag svär på franska även fast jag tänker på svenska eller engelska

*Jag köper olika sorters bröd på olika bagerier då jag är kräsen och vet precis på vilka ställen jag de olika brödsorterna är godast. Detta gäller även om jag måste ta en omväg runt halva stan. Och attt köpa bröd på Carrefour (typ Maxi) är en synd

*Jag har totalt slopat allt som heter fika och mellanmål, äter aldrig middag före 20.30 och avslutar alltid måltiden med frukt eller dessert.

Slutsats: läget under kontroll men om jag börjar prata engelska med fransk brytning och tycka att strejker är en bra lösning på problem så hämta hem mig.