Krisprolls

Av någon anledning så är en av de saker fransmännen kopplar till Sverige "krisprolls", alltså skorpor. Jag får höra parodi på denna reklam (och alla andra krisprolls-reklamer sådär varje träning och kan väl säga att jag föredrar att kopplas till IKEA och Abba....

Äntligen lov!

Jag ursäktar min frånvaro härifrån men jag har helt enkelt haft fullt upp. När jag inte haft lektioner eller gjort läxor har det varit träning eller något annat som gjort att jag inte haft tid eller ork att skriva här. Men nu har jag två veckors lov att njuta av och efter matchen och klubbfesten på söndag bär det på måndag av till Sverige för en vecka i Kalmar. Känns ganska bra att få komma hem lite längre än en helg.

Rugbyn går lagmässigt åt skogen, men jag känner själv att jag lär mig massor och utvecklas hela tiden. Men det är bara att inse att någon har något emot Ovalie Caennaise den här säsongen. Förutom våra långtidsskador (involverande 6 korsbandsskador) så har vi för tillfället sammanlagt sådär 8 stukade knän, 10 stukade fötter, ett par trasiga axlar och tummar. Som att vi inte har nog med problem var vår fullback med om en bilolycka och blir borta 3 matcher. Tejpbudgeten har exploderat och ligger på sådär 120 € i veckan. Tur att kommunen ger oss 28 000€ till nästa säsong... Men nu återstår två matcher och vi hoppas kunna ta igen lite i alla fall.

Caen är annars ganska behagligt. Vi har inte haft regn på någon vecka vilket är väldigt ovanligt. Jag hade nog uppskattat lite regn då våra planer är stenhårda och gjorde så jag skrapade upp sådör halva ansiktet igår på träningen. Mindre mysigt.

Vad det gäller franskan så går det bättre. Jag kan numera blanda

engelska, svenska och franska utan större problem och behöver inte anstränga mig särskilt för att förstå vad folk säger. På lektionerna tror jag att jag och ryskan har en inofficiell tävling om vem som lyckas bäst (definitivt inte mitt val men vad jag har hört av andra i alla fall). Min rugby före skola/det här är faktiskt mitt sabbatsår-teknik verkar slå högre än att plugga hela helgerna. Där ser man...

Match mot ärkefienden USAP (ça pue...) med de gamla matchtröjorna och nya shortsen

Match mot Lons i smurfmatchstället

Melodifestival?

Hade jag varit hemma i Kalmar hade kvällens undehållning varit given: melodifestivalen. Även fast jag inte är ett fan så tillhör det nästan allmänbildningen att titta. Nu är jag inte i Kalmar och kan nog inte nämna mer än en finalist. Undebart. Jag tycker inte ens om schlager.

För att återgå till min reella vardag så har jag påbörjat min slapphelg. Ingen match, inget träningsläger, inga resor, ingen planering. Jag känner redan att behovet var stort av just en sådan helg då jag redan städat, tvättat, gjort hälften av nästa veckas läxor, lagat kläder, tagit en promenad och börjat förbereda mig inför kvällens utgång. Inte illa.

...

Dagen till ära är jag uppe tidigt (läs "för en gång skull vaknade jag mer än 45 minuter innan jag börjar) för att gå igenom det sista inför dagens contrôle continu med Madame vars hår frisörer skulle drömma mardrömmar om. Kan bli riktigt bra, kan bli sådär (provet alltså, inte håret) men ärligt talat så intresserar jag mig inte för olika modeller för hur man skriver brev till franska företag. När ska jag behöva skriva ett brev till ett franskt företag för att fråga dem varför de har skickat mig 500 000 parfymflaskor istället för de 350 000 jag beställde?

Macthen i helgen slutade med en förlust. Vi ledde med 6-5 tills det var 10 minuter kvar då de gjorde två försök och vi tappade både vinstpoängen och bonuspoängen. Men spelet börjar blir bättre och nu laddas det för fullt för nästa match mot Lons den 27.

Efter ett långt samtal med modern igår konstaterade vi att det finns fortfarande gentlemän. I min klass går 3 killar (plus en till i parallellklassen), totalt 3 ghanianer och en kille från Texas. Jag har hitills när jag går med dem aldrig öppnat en dörr. Om jag ska gå och de ska stanna reser sig någon av dem upp för att öppna dörren åt mig. Är vi på väg och sätta oss ner så drar de fram stolen åt mig. Jag blir lika ställd varje gång.

I veckan har det varit skolval på universitetet. Detta har inneburit att man har blivit bombaderad av diverse olika flygblad. Dagens höjdpunkt var när jag läste ett program där de begärde underjordisk parkering, förbud mot alla sorters studentavgifter och gratis kommunaltrafik för studenter. Jag känner kanske att andra saker är lite viktigare. Såsom värme i alla byggnader, golv i alla korridorer och något som täcker isoleringen så man åtminstonde slipper se källan till varför man kommer få cancer om 30 år. Men det är kanske bara jag som är känslig.

Så vet du att du har bott i Normandie ett tag:

- det irriterar dig inte längre att bilar/bussar vid rödljus inte stannar vid linjen utan på övergångsstället

- du blir sur om det inte finns något att äta till dessert

- det stör dig när folk från syd börjar att pussas på vänster kind när man hälsar

- du mobbar de från södra Frankrike för att de är arroganta och pratar lustigt

- du väntar inte längre på "klicket" som hörs när ett trafikljus visar grön gubbe

- du reagerar knappt när busschauffören börjar skrika på sopbilen som hindrar honom/henne från att köra i 110 km/h utan nickar bara och mumlar något om att de borde köra på nätterna istället för att hindra all trafik

- du förstår i alla fall en tredjedel av alla bildspråk och ordspråk (med tanke på att fransmän använder dessa ungefär varannan mening så är 1/3 ganska imponerande)

- du dricker gärna smaksatt öl (jordgubb, persika, twist, citron, you name it)

- du tänker på franska, även om du är helt själv

Les semaines passent trop vite!

Idag är det lördag. Igen. Jag vet inte vart mina veckor tar vägen, men de försvinner väldigt snabbt. Efter en lunch på stan med Kelsey så har jag nu varit duktig och städat tillräckligt för att kunna gå till receptionen på måndag och säga att mitt kylskåp är sönder (innan jag städade var det lite problematiskt att ens ta sig in till kylskåpet).

Denna helgen är jag normalt vis i Växjö och spelar rugby, men i år blir det istället en helg i Caen. Inte illa det heller med tanke på att vi har match mot Rennes i morgon och jag är tillbaka i tredjeledet. Idag är det dessutom Ghanas självständighetsdag så det ska firas ikväll! Jag har ingen aning om hur man firar det så det ska bli mycket intressant!

Förra helgen i Marcoussis var helt fantastisk! Jag tror att franska rugbyförbundets budget är större än ett afrikanskt lands statsbudget. I Marcoussis finns ett rugbycenter med byggnader för administration, boende för landslagsläger, restaurang, gym, sjukvårdsrum, swimmingpool, ett antal rugbyplaner med och utan tak, gympasalar och lite annat smått och gott. Jag lärde mig massor och fick prata franska hela helgen.

En av planerna vi tränade på

Annars är allt lysande. Jag lever livet, spelar massor av rugby och umgås med helt underbara människor. Förra veckan gav Amandine mig sin landslagströja som hon spelade i när franska damlandslaget vann över Wales. Jag började nästan gråta. Rent vädermässigt är Caen sig oigenkännligt sol och värme, vad kom detta ifrån? Men jag ska inte klaga.

Tröjan som jag fick av Amandine

Dans l'oeil de la tempête

För tillfället så sitter jag i mitt rum och lyssnar på vinden. Dagen började med sol och 13 grader. Jag lämnade paraplyet hemma. Dagen slutade med träning i ösregn och full storm. Jag har fortfarande lera lite överallt. Det är detta som kallas normandiskt väder... Annars hade en av våra lärare en rätt så intressant teori; det regnar bara två gånger om året i Normandie. Men både gångerna varar i sex månader. Toppen.

I helgen spelades det match mot seriens jumbo. Vi spelade uselt och förlorade. Till vårt försvar så var i stort sätt hela backlinjen nya på sina positioner. Nummer 10, nummer 13 (jag) och nummer 15. Detta underlättade inte saker. Jag tycker att man borde inse att jag inte ska spela center redan när jag hade svåra problem med att komma i matchtröjan som numera är klarblå. Vi ser ut som smurfar. Eller Schtroumpfs som de heter på franska.

På fredag så bär det av för uttagningsläger till franska u20-landslaget. Jag är en av 33 tjejer uttagna. Rätt så häftigt med tanke på att jag är svensk. Men när man står med på en lista på franska rugbyförbundets hemsida så känns det som att allt arbete jag har lagt ner på rugbyn var värt det. (http://www.ffr.fr/index.php/ffr/historique/2010/france_feminine_moins_de_20_ans)

La bombe

(bild från www.l'express.fr)

I söndags var det en mycket speciell dag (nej, jag pratar inte om alla hjärtansdag), dags för desarmeringen av bomben som hittades på campus! Alla var mycket exalterade (läs irriterade), särskilt de 20 000 människor som tvingades att lämna sina bostäder mellan kl 9-13.45 (skulle egentligen vara till kl 17, men det gick snabbare än väntat). Jag själv befann mig på behörigt avstånd i Hermanville vid kusten hos en kompis och missade allt. Tydligen så missade jag dock inte så mycket. Desarmeringen tog bara några timmar och inget sprängdes (så tyvärr så står alla universitetsbyggnader som ser ut som ett sovjetiskt arbetsklassområde kvar...).

Lektionerna på universitetet är för tillfället mycket sega och med en överambitiös ryska i klassen som ber alla lärare att de ska ge oss mer läxor (ursäkta, skaffa dig ett liv) och ett uselt schema så är entusiasmen inte på en särskilt hög nivå. Igår hade vi lektion med komamannen som förutom att diskutera pornografi och kyssa en ghaniansk tjej på kinden satte ett personbästa genom att säga "ça va?" 75 gånger på en 90-minuterslektion.

För övrigt så inser jag hur svårt det kommer bli att lämna Frankrike (när det nu blir dags). Idag gick jag en halvtimmes omväg för att köpa mitt favoritbröd på mitt favoritboulangerie. Ica-baguetter, släng er i väggen!

Var är mina skridskor?

Caen har denna vecka åter igen stannat upp totalt och väntat på domedagen. Det har alltså

snöat. I onsdags på träningen spelade vi i en mysig liten snöstorm och under de två timmarna vi tränade så kom det i alla fall ett par centimeter snö. I torsdags morgon var det 15 centimeter och t

ram var inte ens att tänka på. Vintervädret i sig är dock ganska trevligt. Sol, ett par plusgrader och helt vindstilla. Hur ofta händer det här? I torsdags var det kaos och jag såg minst fem bilar som hade halkat avvägen, in i refuger eller lyktstolpar, etc bara på väg till min lektion. Idag så har det mesta smält bort och nu har vi bara någon centimeter. Tyvärr så vet de inte riktigt hur man saltar eller sandar trottoarerna så om man ska gå någonstanns gäller det att gå i spårvagnsspåret eller på vägen. Inte undra på att man hör ambulanssirener hela tiden.

Mitt residence förra gången det snöade, innan jul

Igår fick jag ett överraskande men roligt besked: jag är uttagen till de sista nationella uttagningslägret till franska u20 landslaget. Ganska kul med tanke på att jag inte kan bli uttagen för att jag är svensk. Uttagningslägret hålls i Marcoussis på ett stort rugbycenter där alla franska landslagen brukar ha sina landslagsläger. Häftigt!

Jag var på apoteket idag och fick lära mig att nässpray är receptbelagt i Frankrike. Ursäkta? Jag förstår inte riktigt poängen..

I morgon väntas nästa domedag då bomben ska sprängas....jag menar desarmeras. Jag kommer befinna mig hos en kompis som bor lite längre bort från det avspärrade området än mig. Känns lite säkrare så...

Följande bilder är ifrån helgen i Vichy tagna under uppvärmningen. Tyvärr så började det ösregna precis när vi började spela så det finns inga bilder från matcherna. Men med tanke på att jag hade blödde näsblod konstant efter min första tackling så kanske det var tur det. Jag är nummer 8 med tejpade ben. (Till mitt försvar: 1. våra matchtröjor var ett pojklagsställ. Min tröja räckte mig till knäna och då var jag med min 174 cm längst i vårt lag. Vår kratsare drunknade i sin tröja... 2. Ja, jag vet att etiketten på mina shorts syns, men om jag inte snurrar upp dem två varv så räcker de till knäna och gör det betydligt svårare att springa.)

Ny vecka

Det snöar. Jag tycker att det kan sluta. Däremot har jag blivit väderguru nummer 1. Har gissat rätt tre dagar i rad nu. Amerikanerna tror att det är för att jag är svensk. Jag tror det är för att jag har tur.

Helgen i Vichy var fantastisk. Jag pratade, tänkte och drömde på franska. Helt underbart. Mindre underbart var att jag smällde näsan under min andra tackling under första matchen och blödde näsblod två dagar i rad. Men rugby är rugby. Lite elakt är det dock att vara så nära ett välorganiserat rikt rugbyförbund och veta att fastän jag jobbar dubbelt så hårt som mina franska lagkompisar aldrig kommer att ha samma möjligheter.

Jag är nu inne på min tredje dag med vanliga lektioner. Det kan nog bli helt okej förutom att vi har historiens sämsta schema. Och eftersom det här är Frankrike så är det ingenting att göra åt det. Men lektionerna är intressanta. Vi har detta året en prof. som låg i koma delar av förra terminen och blev hämtad av ambulansen under våran sluttenta. Ni vet hur vissa människor är galna på ett ofarligt humoristiskt sätt? Så är inte fallet med Prof. P. Jag och Ellen ska dock börja slå vad om hur många gånger han säger "ca va?" under en lektion. Vi kom upp i 34 igår och då räknade vi ändå inte de första 20 minuterna.

Vi lärde oss häromdagen att rätten till strejk står inskriven i konstitutionen. Jag tycker detta är sjukt komiskt. På tal om humor så har vi kommit fram till att fransk humor är att desarmera en bomb på alla hjärtansdag. Vi fick idag ett mail där de uppmanade alla som bor på campus 1 att lämna området innan kl 9. Klockan 17 ska arbetet vara klart. De uppmanade också de som bor i studentrum att lämna fönsterna öppna men att stänga fönsterluckorna för att det "minskar glassplittret vid explosion". Jag är mycket nyfiken på hur de har räknat ut att man måste säkra just 800m runt bomben med tanke på att jag bor 900 meter därifrån. Jag vill förmodligen inte veta...

Tidsoptimist? Jag?

Ibland blir saker och ting inte riktigt som planerade. Då jag åker till Vichy för att spela U20 turnering i morgon så var min ursprungliga tanke att träna, äta, tvätta, packa och hinna ut en sväng på O'Donnel's innan sovdags. På något konstigt sätt lyckades jag bli kvar på en självförsvarskurs, kom hem 90 minuter senare än planerat och fick ge upp planerna om utgång redan där. Men vad gör det när man hittar ett gäng ghanianska kompisar som lär mig dansa till gospel i tvättstugan? Sedan gick torktumlaren på fransk tid, dvs den började räkna ner från 10 minuter och var fortfarande kvar på 10 minuter en halvtimme senare. Resultatet är att jag nu sitter och vänta på att min tvätt som jag har hängt upp över hela rummet ska torka. Ibland får jag inte riktigt till det.

Idag åt jag för övrigt en fantastisk baguette för att fira att orienteringsveckan är över och att riktiga lektioner börjar på måndag. Rent teoretiskt i alla fall. Schemat lär väl komma på söndag kväll (hallå, planering någon?).

Annars har jag hittat min kameraladdare och kan nu ta

nya bilder. Inte för att Caen har förändrats drastiskt. Men jag återkommer nästa söndag med bilder på bombruinerna.

Min franska rugbylicens.

Uppdatering på skadefronten: min fotknöl är nu bara 1,5x normal storlek och har gått från att vara blå till grön. Efter en snabbkurs i tejpning kan jag numera tejpa armbågar (Océanes skada) och Océane fötter, och vi har nu med oss en plastkasse med tejp. Klungspelare någon?

À plus tard

Så vet du att du är i Normandie..

Idag fick jag ett mail av universitetet som meddelade att de hade hittat en amerikansk 500-kilos bomb från andra världskriget i marken där de nu ska bygga ett språkcenter på campus. De meddelade också att de skulle desarmera och förflytta bomben nästa söndag, alla hjärtans dag, och att regelverket då kräver att ett område på 800 meters radie från bomben måste evakueras. Detta innebär alla studentboende på campus 1 och en stor del av centrala Caen, tusentals personer. Jag klarar mig precis men funderar allvarligt på att ta en tur till Herouville. Bara för att vara på den säkra sidan...

Karta över avspärrning. Jag bor på Cité U Lebisey, precis utanför markeringen längst upp till höger

Semaine d'orientation,

Av olika anledningar har den senaste veckan inte varit som önskad, men jag är nu en hel del erfarenhet rikare. Under träningen förra onsdagen lyckades mitt ben fastna under två andra tjejer och knäckte till både i foten och knät. Mysigt värre, men efter ett par minuter kunde jag linka runt och konstatera att det inte var så farligt. På torsdagen blev det besök hos klubbens sjukgymnast som konstaterade att det inte var allvarligt men att det inte skulle bli någon match för mig på söndagen och att besök hos doktorn var nödvändigt då som han uttryckte sig "din fot är blå och dubbelt så stor som den andra, det är inte normalt". Inte? Jag följde i alla fall med tjejerna ner till Baskien och Bayonne där vi gjorde en skitmatch, förlorade med 23-0 och två av våra ordinarie spelare slet av korsbanden och blir borta i 6 månader. Det var för övrigt den femte och sjätte korsbandsskadan i klubben sen i våras. Det kommer att bli svårt att ta sig till semifinal i år....

Nu är jag halvvägs igenom vår orientationsvecka (4 dagar då vi bara har lektioner mellan 8.30 och 12.30 och inte gör speciellt mycket) och har insett två saker: 1) att ha lektioner är oerhört tröttsamt 2) vår litteraturlärare kan vara den tråkigaste människan i Caen. Dessutom ser han ut som en förhistorisk människa. Jag ägnar tiden åt att försöka komma in i rugbytänk till helgen. På fredag bär det av till Vichy för en u20-turnering där jag spelar för sektor Grand Ouest. Jag taggar för fullt.

För övrigt så börjar jag nu vänja mig vid livet i Caen och franskan lite för väl:

*När brandlarmet tjöt idag och jag såg en kille som gick ut från sitt rum för att kolla vad som stod på undrade jag om han inte hade något bättre för sig

*Jag svär på franska även fast jag tänker på svenska eller engelska

*Jag köper olika sorters bröd på olika bagerier då jag är kräsen och vet precis på vilka ställen jag de olika brödsorterna är godast. Detta gäller även om jag måste ta en omväg runt halva stan. Och attt köpa bröd på Carrefour (typ Maxi) är en synd

*Jag har totalt slopat allt som heter fika och mellanmål, äter aldrig middag före 20.30 och avslutar alltid måltiden med frukt eller dessert.

Slutsats: läget under kontroll men om jag börjar prata engelska med fransk brytning och tycka att strejker är en bra lösning på problem så hämta hem mig.

Il fait froid

Jag ser på snöbilderna hemifrån och tycker det är helt okej att vara i 180 mil bort. Dock har det gått från att vara 8-10 grader till runt nollan. Igår var jag på rugbyträning med universitetet och höll på att förfrysa på vägen. Trots att jag hade skidjacka. Annars så är kylan utomhus inte särskilt illa. Däremot så kan man inte isolera i det här landet så det är svinkallt inomhus. Elementet i mitt rum är inställt på högsta temperatur men vid mitt skrivbord är det kanske 17 grader. Jag funderar allvarligt på att starta en isoleringsfirma med svenska snickare och tjäna stora pengar...

Annars så leker livet vidare. Vi fick tilbaka vårt medelbetyg av alla kurser och mina 16,129/20 räcker till en avancering till nivå C1, och var dessutom bästa resultatet av alla. Inte illa med tanke på att de första uppgifterna jag gjorde låg på 11-12/20. Jag är nöjd och ser faktiskt fram emot att börja på måndag.

Vad som dock verkar ha fått totalfnatt är brandlarmet i vår byggnad. Igår väckte det mig kl 8 och gick igång fyra gånger till innan klockan 11. Sen drog det igång igen vid halv 2 inatt. Jag förstår inte riktigt vad problemet är? Quel bordel...

För tillfället blir det väldigt mycket rugby. Träningar måndag, tisdag, onsdag, fredag förra veckan, match i söndags, 4 träningar denna veckan och i helgen är det dags för match igen. På lördag åker vi ner till Baskien för att spela mot Bayonne på söndag. Kul men intensivt då enkel tågresa tar över 8 timmar och vi lär vara hemma vid tre-tiden på måndag morgon. Sedan väntar 3 träningar nästa vecka innan jag, Reb, Océane och Chloe åker till Vichy med u20 regionslaget på fredag. Tyvärr har jag kommit på att min hud är överkänslig mot lera och torkar ut totalt. Detta är ingen höjdare när man spelar rugby i Normandie. Jag trodde lera skulle vara bra för hyn?

À plus tard!

Encore une semaine de vacances

Klockan är 13.18 och jag har hitills ägnat dagen åt att göra i princip ingenting förutom att stiga upp (vilket i sig krävde ganska mycket energi) och lyssna på fåglarna som slåss utanför mitt fönster. Men jag försöker intala mig själv att det är okej. Jag är trots allt inne på min sista lediga vecka innan mina lektioner börjar.

Helgen har varit alldeles utmärkt. I fredags kväll blev det en tur på stan och många timmars prat och film i Alberts rum tillsammans med Albert, Rashad och Rosaria. Jag vandrade hem vid 4.30-tiden på lördagsmorgonen lagom trött. Tröttheten var dock ännu värre på lördagsmorgonen då jag lyckades sätta in smörpaketet i mikron istället för brödet, vilket orsakade en liten eldsvåda. Men jag lyckades slänga upp mikron och fönstrerna i tid och undvek att sätta igång brandlarmet (igen).

Igår var det dags för match i Lille, avgång Caen 6.05, buss, match, buss igen och ankomst hos mig kl 22.50. Det blev en efterlängtad vinst 10-0, i det 4-gradiga vädret men det var långt ifrån bra. Monsieur Arbitre (domaren) var visserligen mest ivägen, men vi ska spela bättre. Jag fick dock spela hela matchen och gjorde min bästa match hittills så jag var nöjd. På vägen hem tittade vi på "Män som hatar kvinnor" dubbad till franska. Jag hade mest roligt åt rösterna som lät för jävligt (hallå, Peter Haber har inte en mörk mansröst?!) och hur vissa svenska namn knappt var förståliga. 'Häddästha någon?

Solen skiner trots allt idag och mina intentioner är att i alla fall ta en liten promenad och hämta lite papper på universitetet innan det är dags för träning.

La vie est belle!

Fredagen är äntligen kommen (som att det är något speciellt för mig då jag är ledig alla dagar...) och jag har för en gång skull haft en ganska meningsfull dag. För att återgå till gårdagen först så lyckades jag på min kvällspromenad först gå vilse och sedan hoppa på fel tram. Hur lyckas jag egentligen? Med tanke på att det var gårdagens stora bravader känns det som att idag är en lite bättre dag.

Efter att ha njutit av att gymma tre veckor på Nordic hemma i Kalmar är jag nu back to old school i campus 1s gymnastiksal där man får bygga ihop sina egna hantlar. Jag möttes dock av en liten överraskning; dom har köpt in ordentliga bänkar och man slipper nu ligga på nedslitna spetiga träbänkar när man kör bänkpress. Idag träffade jag också M. Liné, gymprof. som envist vill att jag ska tävla i de franska universitetsmästerskapen i....tyngdlyftning. Jag låter honom hållas för att han är undehållande... Jag tror det är grejen med fransmän som är entusiastiska, de blir väldigt undehållande för en svensk uppväxt med nej-nu-ska-vi-inte-ta-i-så-att-vi-spricker-mentaliteten.

Det roliga fortsatte i eftermiddags då jag avr en sväng på mediateket och övade hörförståelse när det helt plötsligt började drälla in lärare. Sylvie som jobbar i mediateket förklarade att de skulle ha ett möte men att jag kunde stanna och jobba om jag inte stördes av att de pratade. De fem första minuterna gick utmärkt, men sedan började det hela spåra ut och två av lärarna började skriva (ja, bokstavligt) på varandra och jag fick en rejäl uppdatering av min franska förolämpningsvokabulär. Sedan satt jag och tjuvlyssnade fascinerad över att detta accepterades och inte skapade någon förvåning hos de andra. Efter en kvart gav jag upp arbetet och blev i stort sätt utdragen av Sylvie och fick med mig två låneböcker, varav en som inte var till utlån, utan att ens registrera det. Jag tror detta kallas fredagsunderhållning.

Snart är det dags för sista träningen innan söndagens match i Lille. Det sa bli kul att spela flanker från start (för fjärde gången för ovalie), men mindre kul att bli hämtad kl 6 på morgonen. Lille ska vi egentligen vinna mot, men med bara två avbytare och vår snabbaste center skadad och ersatt av en betydligt långsammare flanker (klarade mig precis från att det skulle bli jag...) så lär det bli tufft, men jag hoppas!

Bonne weekend à tous!

Back in Caen

Efter 24 dagar hemma i Kalmar så sa jag i torsdags hejdå till mamma och Flisan för att åter igen bege mig till mitt älskade baguetteland. Resan gick som planerad, var bara lite irriterad på Kastrup då jag var tvungen att packa om mina väskor för att jag hade fyra kilos övervikt. Jag visste att jag eventuellt hade lite för mycket saker, men när jag kom till incheckningsdisken och det satt en svensk medelålders kvinna i en av diskarna tänkte jag att jag borde komma igenom. Jag vet inte vem jag försökte lura egentligen, svenskar är inte trevliga... Vad gör det för skillnad om jag har 24 kg i min incheckade väska och 4 kg i mitt handbagage istället för 20 kg i incheckat och 8 kg handbagage? Jag förstår inte grejen...

Det mesta av de 20 cm snö som drabbade Caen i tisdags hade redan smält bort när jag kom och idag finns inget kvar. Inte mig emot egentligen, igår var första dagen på länge som jag kunde gå ute utan underställ, skidjacka, mössa och vantar. Det kändes nästan som vår. Underbart! Annars var Caen sig likt. Efter en sväng på stan var jag ett laddat mobilkort, ett spårvagns/busskort och lite mat rikare och hade också insett att jag faktiskt var i Frankrike (var annars skriker kvinnan i ostdisken "Profitez!! Profitez!" och försöker locka till sig köpare till den extra fina brieosten lagom till helgen?). Efter lite mat var det dags för träning och det var skönt att få spela lite igen, fastän vi var förpassade till en gymnastiksal då planerna är avstängda (igen). Efter träningen följde var jag och en del av tjejerna och såg bion "Invictus" ,filmen om Nelson Mandela och VM i rugby i Sydafrika 1995, visserligen dubbad på franska men ändå. Dubbningen var inte lika usel som den kan vara och jag förstod nästan allt så jag var nöjd.

Det ser ut att bli en lugn helg. Söndagens match är inställd (den tredje på raken) så ikväll blir det att gå ut med de amerikaner som kommit hitills och på söndag blir det nog en sväng till marknaden och en första riktig baguette sen jag kom tillbaka.